Lite kort historia

Ringbrynjan är ursprungligen en keltisk uppfinning. Från början använde Kelterna sjögräs till att binda ihop plattor av läder, men snart kom dom på att göra järnringar som dom satte ihop och fick på detta vis en mycket starkare rustning. Detta folk dominerade stora delar av Europa ifrån 1000-talet f.Kr. och deras fall kom successivt i takt med romarrikets framväxt. Romarna, som stred mycket med kelterna adopterade hantverket och man har funnit tecken på att den använts av både romerska legionärer och i synnerhet gladiatorer från 100-talet f.Kr. I romerska skrifter refererar man till ringbrynjan som Lorica Hamata medan den lamellerade plåtrustningen, vars latinska namn är lite mer välkänt, benämndes Lorica Segmentata.

Ringväv stod lätt emot ett slag med ett svärd vilket inte ett ben i kroppen gjorde som inte var skyddat, därför användes vadderade västar under ringväven för att dämpa slagen. Ringväven fungerade som en extra pansarhud och kunde till och med stå emot stick med svärden om den var tät nog. Men pilar kunde slinka igenom så något heltäckande skydd var det nu inte. Men det är inte mycket som kan stå emot en välriktad pil.

Ringarna från denna tiden var lite annorlunda mot dom som användes i dagens ringvävar. Det var viktigt att dom inte öppnade sig och därigenom gjorde hål i väven, så därför gjorde man nitade ringar, d v s dom smidde ringarna platta i ändarna och ändarna lades omlott. Därefter borrades ett hål igenom bägge ändarna och i hålet sattes en nit som hamrades samman så att den inte kunde gå igenom hålet igen. Man använde också ibland sammansvetsade ringar eller utstansade ringar. Men utstansade ringar kunde ju bara användas vart annat varv.

När man under medeltiden - som ju i Europa dominerades av feodalsamhällen - fick allt fler lorder, främst i mellaneuropa, ökade även antalet soldater och krigare. Ringbrynjan var visserligen en mycket dyr artikel, dess pris motsvarade säkert den enkle soldenärens årslön flera gånger om, men högadeln som hade mycket pengar kunde ofta utrusta sina ryttare med denna rustning. För en simpel legoknekt rörde det sig om mycket svett och blod för att tjäna ihop till sitt ringpansar, om han någonsin fick råd. Under den senare delen av medeltiden fungerade ringbrynjan ofta som ett komplement till de plåtrustningar man bar ytterst, men detta gällde då främst de högre stånden, riddare och annan adel.

Följande århundraden föll brynjan nästan ur bruk, undantaget enstaka tillfällen, främst av den anledning att krutvapen (som ju faktiskt egentligen äntrade Europa redan på 1300-talet) användes allt mer flitigt, och mot dessa kunde knappast något annat än kraftiga bröstplåtar skydda. Piken fick dock en renässans under främst 1600-talet, för att försvara armens musketerare emot företrädesvis kavalleri, men en pik är liksom ett spjut mycket kapabelt att penetrera en ringbrynja

Ringbrynjan är utvecklad för att klara av hugg från skarpvapen, under en period då sådana, särskilt svärd, var vanliga. Den är jämfört med plåtrustning mycket elastisk, och kan därför ta emot de tyngsta hugg utan att bli allvarligt skadade. Den är också tämligen effektiv emot stötar med blankvapen eller överhuvudtaget penetrerande attacker, såsom de som åsamkas av pilar, skäktor, stötsvärd, spjut och knivar. Notera att man, med normal muskelstyrka och teknik, med en dolk har stora svårigheter att prestera en stöt kraftig nog för att tränga igenom ett bra ringpansar. Dess konstruktion är inte heller optimerad mot attacker från yxor, och andra huggvapen med alltför tunga blad. Krossvapen, såsom morgonstjärnor, klubbor och maces har i sanning en förkrossande verkan… :) - ringbrynjans skydd emot dessa är så gott som obefintligt.

Ringbrynjans stora fördel jämfört med plåtrustningen är dess smidighet och väl tilltagna förmåga att anpassa sig efter bärarens former, samt den överlägsna enkelheten i påklädningen då den helt enkelt kan dras över huvudet. En ringbrynja når normalt en bit ner på låret, och har varierande långa, korta eller inga ärmar alls.

Detta handlar ju om Brynjeväven , men dom Japanska vävarna är ännu äldre. Man har funnit Japansk ringteknik i Grekland som härstammar från samma tid som Etruskerna och det var över 3 000 år sedan. Dom Japanska vävarna är inte lika motståndskraftiga som den Europeiska

När man började att göra smycken och andra sorters tekniker än European 4 I 1 vet man inte riktigt men eftersom människan alltid varit kreativ och påhittig så tror man att detta uppkommit vid ungefär samma tidpunkt. Antagligen har en påhittig smed kommit på att använda ringar till att göra smycken åt sin fru eller fästmö och så har teknik för teknik hittats på.