Du sak veta att vi läser det du skriver och vill gärna muntra upp dig om vi kan. Livet kan vara svårt och det blir, tyvär inte bättre när man grublar över det. Oftast är det dock som så att perioder av grublerier går över. Jag vet att det hjälper inte mycket när man är inne i en sådan period. Jag hoppas du vet att det blir bättre och försöker stå ut. Om det blir allt för svårt så finns det proffs att tala med. Men det kanske räcker att veta att du inte är ensam och att det finns de som "lyssnar".

Skriv gärna av dig mer om du behöver

Vännen, du vet nog redan att du tar på dig problem som inte är dina, som du inte kan göra något åt. Och dom äter sedan upp dig innifrån.

Du ser inte det som är bra runt omkring dig eftersom det mörka har tagit över. och jag kan ge dig några tips på hur du ska göra för att kanske se ljuset igen.

När hjärnan tar över så kommer tänket… och tänket är inte alltid en bra sak. Kreativa människor har en tendens att ta på sig andras lidande som sitt eget… det är empati på hög nivå men det är inte alltid en bra sak.

Du måste se det i ditt liv som är bra.

Din skola, din kreativitet, din pojkvän… du har säkert otroligt mycket mer i livet att vara tacksam för och det är dom sakerna som du måste upprepa för dig själv varje dag… så många gånger som det krävs för att du ska minnas dom den dagen.

Jag rabblar upp följande lista varje kväll innan jag ska sova:

Min syster, min familj

Mina vänner

Mina katter

Mina råttor

Min fågel

Min dator

Min soffa

mina bord

min kreativitet

min lägenhet

Om och om igen tills dess att jag känner att det faktiskt finns bra saker i mitt liv.

Sen tillkommer då och då några punkter, beroende på om det hänt något bra som jag är tacksam över.

Detta tänket gör att jag kan vakna på morgonen och stiga upp.

Jag hoppas att jag är till någon hjälp :) Kramen

Tack för råden! Jag tar absolut till mig dem.

Jag har mått mycket sämre… I våras levde jag konstant med ångest 
och kände att allt var meningslöst. När jag började skolan i höstas
hade jag en väldigt positiv inställning till nya skolan, plugget osv.
Mitt första delmål var att skriva veckoplaneringar för att klara av
plugget och sedan följa dessa planeringar. Det har jag gjort.
Jag har jobbat och jobbat men fortfarande inte fått tillbaka en enda
inlämning. Inte ett uns av feedback har vi fått än. Också detta leder
till att det känns som att allt jag gör är meningslöst, för jag får ändå
inte ut någonting av det. Jag vet att så absolut inte är fallet, men det
är så det känns…

Jag inser mer och mer att materiella saker inte gör mig lycklig,
samtidigt som jag inser att det är det enda sättet som jag kan känna
tillfällig lycka. Långvarig lycka tror jag mig inte kunna känna förrän
jag lever mitt liv med min pojkvän. Min tidvis överdrivna konsumering
leder även den till ökad ångest när jag tänker på vad dessa pengar skulle
kunna göra för någon annan, exempelvis barnen på barnhemmet i Kongo
som vi ska samla in pengar till på skolan.

Själv ser jag det hopplösa i mina problem. Hade jag läst exakt samma
text ur någon annans vinkel hade jag tänkt "Men herregud! det är väl inte
så svårt! sluta konsumera" eller  "sluta gnäll, behöver du verkligen
uppmärksamhet hela tiden?" osv.
Efter våren vet jag dock hur svårt det är att ta sig ur dessa känslor. Jag
trodde jag hade gjort det men nu känns det som att känslorna drar
ner mig igen och allt jag gör är att tänka på den där veckan i februari
när jag får träffa min pojkvän igen.

"Men herregud! det är väl inte
så svårt! sluta konsumera" eller  "sluta gnäll, behöver du verkligen
uppmärksamhet hela tiden?"

Hade du verkligen tänkt så?? Efter att ha läst vad du skrivit så tvivlar jag på att det..

Jag ska inte tala om för dig att jag vet hur du känner, men känslan av att det man sysslar med inte har någon betydelse, att det kommer bli bättre "bara", "om", "ifall" att, sen, osv osv osv , att ha dåligt samvete för att man inte har vett att uppskatta det man har och vet att det finns barn på tex ett barnhem i Kongo, hemlösa i Londons t-bana, 12-åringar som säljs av sina foräldrar, flickebebisar ingen vill ha i Kina osv, i all evighet. Det är ju DOM det är synd om! Inte mig!

Men du måste förstå att det kommer ALLTID finnas människor som kommer ha det värre än dig. Alltid. Och det betyder INTE att du inte har "rätt" att må dåligt, över deras situation eller din egen.

Dom här känslorna du pratar om är på riktigt, det är så du känner. Men jag tror att din hjärna, av en eller anledning, förstorar upp det, så att allt förstärks. De kemikalier i hjärnan som har hand om ur man mår och därmed tacklar sig själv och sitt liv heter dopamin och serotonin. Hos mig, tex så produceras inte tillräckligt med serotonin i hjärnan så jag måste tillföra det på kemisk väg, via medicin. Om jag glömmer medicinen ett par dagar efter varandra så kommer ångesten och förtvivlan över min egen otillräcklighet  som ett brev på posten.

Blir tankarna och känslorna värre med hösten? Serotonin bildas under dagsljus och har man redan en låg nivå så räcker inte det när dagarna blir kortare och mörkare. Man blir ledsen.. Men när det börjar gå mot ljusare igen så blir det bättre. för mig har det varit runt jul som dimman lättar, då kan det ju bara bli bättre!

Ibland så räcker inte ljuset som dagarna ger, oavsett hur mycket man är ute, man kan försöka med en ljusterapi-lampa. Jag vet inte hur det är i Sverige nu, men för några år sedan så var det ganska svåra att få tag i, och de kostar en halv förmögenhet. Jag köpte en i Norge, där vi bodde då, och den hjälpte ett tag. Nu är det bara mediciner som hjälper och det fast vi bor i Australien..

Lilla vän, du mår så dåligt och jag tycker så synd om dig. Det är faktiskt inte meningen att du ska behöva ha det så här. Om du känner att du orkar så tycker jag du ska våga dig till doktorn. Det är tufft första gången, men kom  ihåg att dom är där för din skull. Medicien du eventuellt kommer få är inte beroendeframkallande, man blir inte hög, ingenting sånt, det kommer bara återställa balansen. Och det låter som om du behöver lite mer balans.

Det är långt till februari.

Kära vännen!

Kan bara skriva att jag tänker på dej och vill ge dig en jättekram.

Jag känner igen vissa funderingar som min dotter hade i gymnasieåldern.

Tycker tjejerna har gett dig bra tips…men du har avgörandet.

Som aussiemia skriver

"Det är faktiskt inte meningen att du ska behöva ha det så här. Om du känner att du orkar så tycker jag du ska våga dig till doktorn. Det är tufft första gången, men kom  ihåg att dom är där för din skull."

Jättekramen!!!!

Kan bara hålla med de föregående. Jag har också en tendens att "gräva ner mig" och dom svarta tankarna att jag "inte duger till" och att jag "inte förtjänar" smyger sig på lite nu och då. Har levt ett halvt liv redan och hunnit med att strula till det genom att ta dåliga beslut, men hade samma tankar som dig när jag var i din ålder. Hade jag då sökt proffesionell hjälp så är chansen stor att livet hade tagit en annan, bättre riktning och jag hade sluppit må så dåligt som jag tidvis har gjort. Nu "på gamla dar" *fniss* har jag fått hjälp och tycker att livet trots allt är värt att levas!

Så kära du, sök hjälp i tid! Om du känner att den samtalskontakten du får träffa inte verkar förstå eller att du känner dig obekväm med den så be om att få en annan. Alla kan ju inte älska alla här i världen…ibland så stämmer inte personkemin och då är det viktigt att du får byta till någon som det "stämmer" med!

Kram på dig! Kram på er alla som mår dåligt!

Åh tack så mycket alla för era ord. De värmer och hjälper mig.
Tack för tiden ni har lagt ner på att skriva också.
Jag tar absolut till mig allt.

Bryter man benet, ser alla det och tycker synd om en… men när man mår dåligt inombords syns det ju inte på samma sätt. Jag tycker att du ska prata med tex kurator eller liknande på din skola. Livet är för underbart för att slösas bort på att må dåligt!!