Om du bara tar 100 kr så har du 12.50 kr i timlön. Det är lägre än minimilönen i staterna :)

Jag vet!!! Men hur ska man kunna ta betalt så det känns värt det?. Jag skulle aldrig kunna leva på att tillverka egna grejer för jag skäms när jag ska ta betalt för grejerna, det är därför jag ber om hjälp nu med prissättningen, please!

Vilken timlön har köparen? Ska du jobba för mindre? Varför, i så fall?

Jag brukar säga, när någon vill beställa, att jag är pensionär, så jag behöver inte så mycket. 300 i timmen kan jag jobba för.

Riktlinjen som man brukar ha är minimum materialkostnaden x 3, om inte arbetstiden är alltför lång, annars borde du lägga på lite även för den. Och 4 timmar är lång tid, med 150 kr blir timkostnaden fortfarande väldigt låg, 25 kr/tim, så nog bör du lägga på lite mer för att det ska kännas bra.

50x3=150 o så + det som känns rimligt för dig att ta i arbetstid. Mina sydda armband brukar jag lägga mellan 200 - 400 kr o då vet jag att jag eg. ligger för billigt p.g.a. arbetstiden

Jag håller med dig, Cessy, att minst 200 kr bör det kosta. Fast det är ju svårt att ta ordentligt betalt, tyvärr.  Men jag betalar hellre ett högre pris för en produkt jag tycker om, än ett lågt pris. Då kan jag lätt få för mig att det är dålig kvalitet, nämligen, och det vill jag inte ha. Så då avstår jag från att köpa smycket. Och har jag beställt något så är jag nog beredd att betala det det kostar, om inget är överenskommet innan. 

åhhh så svårt det är med prissättning ! men inte ens jag som är en fullkomlig sopa på att kunna ta rimligt betalt skulle ha sagt 100 för det armbandet du beskriver. 150 skulle jag relativt lätt ha kunnat förmått mig att säga även till en nära kollega, och till en "ytligt bekant" som du säger tror jag att skulle kunna tvinga mig själv att säga 200, kaaaanske 250 beroende på hur "anslående" armbandet ser ut om du förstår hur jag menar - men mer skulle inte jag kunna förmå mig till. (vilket absolut inte innebär att jag tycker det vore fel att ta mer.)

och jag skulle definitivt ange priset för kundens godkännande innan jag började sy nåt - man har hört en del riktigt trista historier om tjejer som dragit igång med liv och lust och beställt material särskilt och virkat eller sytt eller vad det varit som skållade råttor och kunden sen blankt tvärnekar att betala det pris dom begär.och jag skulle då även förklara ungefär i vilka delar priset var baserat på material respektive arbete.

Jag tror jag blivit lite tuffare vad gäller prissättning… Jag tar mrtl.kostnaden x 2,5 - det är mitt utpris på det mesta. Men är det ett smycke som jag lagt ner mer tid på, sydda smycken är ett sånt, då tar jag i lite extra för den tid det tar att skapa det. För sy man med små pärlor, så blir ju mtrl.kostnaden nästan ingenting i jämförelse med ett lite påkostat länkat halsband.

Vad tar mest tid att göra? Var lägger du ner din energi när du skapar?

Det beställda armbandet som jag har i mitt galleri, är ett sytt armband som var beställt och som jag har sålt. Det tog jag 200 kr för - billigt!!!

Är jag osäker, brukar jag snurra runt hos olika "pärl-kollegor" för att se var de ligger i för pris. Å det är ju inte så dumt, för då kan man synkronisera och ligga ungefär detsamma…

Förut var jag lite så här;

Om nån tyckte att ett armband var för dyrt, så kunde jag nästintill ursäkta mej att jag existerar och undra om kunden inte vill ha det för halva priset?!!! Joo, det är sant! Men nu….jag sätter ett pris, vill de inte ha det så okej. Jag lägger ju min själ och mitt hjärta i dessa smycken, mina inköp och min lediga tid - varför ska jag skänka bort det?

Jag förstår att ni reagerade på mitt inlägg #3, men jag tycker att det är stor skillnad på om jag gör grejor för att jag tycker om att skapa och om jag ska lägga min tid på vad andra vill ha gjort, för att de själva inte kan eller inte vill lägga sin "dyrbara" tid på något.

Ni har flera gånger sagt åt mig att jag sätter för lågt pris på mina försök. Dem har jag tillverkat för nöjet att göra dem.

I min affär hänger många PhotoPearlstavlor och jag får ofta förfrågan om jag kan göra en tavla till någon. När jag då nämner att jag vill ha betalt, så som jag skrev i första svaret här, då är beställningen inte längre aktuell :-) Varför ska jag jobba billigt för andra? De kan betala hantverkare, för att slippa göra jobbet själva, varför kan de då inte betala en konsthantverkare skälig lön?

En möjlighet är ju att byta arbetstid. Jag jobbar 4 timmar för dig, med något jag kan men du inte kan. Du jobbar 4 timmar för mig med något jag vill ha gjort. Då behöver vi inte diskutera timlön.

#9 Helt rätt Emo…. Du uttrycker dej så härligt! Pang på, rakt på sak!

Tack allesamans för era synpunkter. Mycket kloka ord. Jag förstår nu att jag borde sagt ett pris redan från början så kunden vetat vad som komma skulle. Jag får ta till en liten fuling och säga att jag räknat på kostnaden för att göra armbandet, och är han inte villig att betala det så behåller jag armbandet själv. Jag har ju ett likadant som jag använder jämt för jag gillar det jättemycket. Det kan ju vara bra att ha ett reserv när och om det går sönder. Jag är faktiskt förvånad att det hållt så länge som det gjort. Det är sytt med FireLine och utsätts dagligen för slit och dragningar på arbetet. Det enda jag gjort är att byta ringlåset, då den rörliga delen kärvade efter att låset klämts ihop lite, så låset inte gick riktigt i lås så att säga.

BitteS, man lär så länge man lever (man lär så länge man har elever)

Det är ingen fuling, det är adekvat upplysning till en presumtiv kund. Sträck på ryggen och vet ditt värde! Det är bättre än att reta sig på folk som inte uppskattar en - och det kommer från mig (har vi ingen bra smilis som uttrycker självironi?) fast jag börjar lära mig :-)

Håller med. Det är svårt att ta betalt. Minimum är material och dubblering. Men då tar det mig ca 5 min att göra det. Arbets tiden brukar jag säga för dubblar kostnaden och då tycker jag ändå att jag är lite för billig. Men jag brukar säga att vill de inte betala så slipper de köpa. Jag har inget köptvång på mina saker, men jag vill ha betalt för det jag gör.

Lycka till med din försäljning, förhoppningsvis förstår han varför du har det pris du har. Ofta när jag dragit till med en högre summa än jag tänkt mig, från början, så har folk bara betalat. Vilket visar att jag antagligen inte läsrt mig ta betalt ännu. Men jag arbetar på det.

Har sålt en hel del på jobbet och de tycker jag är alldeles för billig. En tjej ville titta på smycken till sin mamma och höll på att svimma när jag bara tog 25:- för örhängen, hon trodde närmare 150:-.

Nu har jag visserligen tänkt att höja mina priser när jag ska på loppis med dem, vilket ska bli spännande. Det har jag redan gjort på bloggen jag har.Måste också prissätta dem beroende på tid och material. Har haft enhetspris på 100:-/halsband, 50:-/armband, 25:-/örhänge och lite mera för det jag gjort i chainmaille (dessa har jag gjort på beställning och fått sälja flera st).

Men det är svårt att sätta priser för jag vill ju inte vara för dyr, huvudsaken för mig är att kunna fortsätta och köpa material och göra fler saker. Det är ju så kul

Idag tog jag tjuren vid hornen och berättade för kunden, att materialet kostade drygt 50 kr och att det tar ca4 timmar att göra armbandet och att jag inte sålde det för mindre än 200 kr. Han sa bara, ja jag vill köpa det. Där stod jag med hakan nere vid naveln. Jag trodde det skulle bli protester, men icke. Det var ju inte alls farligt. Kanske det berodde på att jag talade om vilken timpenning jag skulle få, som gjorde att han tänkte till.

Allt vad hantverk heter är mer eller mindre underbetalt - har alltid varit! Det är svårt att uppskatta vad man egentligen lägger ner i tid, mtrl.kostnad, omsorg, leta mönster etc. etc. Ett unikt kunnande från idé till färdig produkt!

Jag berättar nästan aldrig vad mtrl.kostnaden är, bara för att det är många som inte "förstår" innebörden av hantverk (eller kanske man ska säga att de inte begriper det).

Det är inga smycken som du går o köper på Glitter, Åhlen´s - typ såna ställen precis. Det här handlar om hantverk, konstverk, skapelser etc. Klart man ska ta betalt!!

Huuu, här kommer jag igen och gormar om att ni är alldeles för billiga. 200 pix för ett sådant armband, alldeles för billigt, -ryser. Det är inte så att jag missunnar er att sälja era verk, men ni ska ju känna att det triggar er till att göra mer och att ni ska känna er eftertraktade som smyckesdesigners.

Tänkte på det där med att känna sig för, man kanske vill ha ut minst 200 men du vet inte vad kunden är villig att ge, när det är sådana här situationer är det kanske bäst att först bestämma sin undre gräns (som man givetvis behåller för sig själv) , be kunden att ange vad den vill betala och försöka förhandla upp priset. Det är som att förhandla om sin lön, vi kvinnor är dåliga på det spelet. Vi måste vara starkare och tuffare.

Som jämförelse sade mina lärare i silversmide att man ska ha ung 20 gånger materialkostnaden pga att det är så tidsödande. 1 gram silver kostar ca 7 kronor.

Hoppas att du inte tar illa upp, när jag skriver så här - men vi ska ha betalt för det vi gör. *Kram*

Håller med dig Bimse. Men det är svårt att ta betalt, dels för att de flesta av oss gör det för det är så roligt. Att man kan käna pengar på det är bara ett pluss. Då blir man glad om man får ut för sina utlägg. Sen kommer man på att om man ska göra det här mer seriöst, då vill man ha betalt för sin tid med. Det svåraste är att bedöma den tid det tar att få iden och komponera ihop det hela.

Så det kan vara bra att fråga kunden, då kanske man får ett svar man inte räknat med. Ibland är jag för dålig på att ta betalt, för ofta blir jag erbjuden mer än jag tänkt mig när jag frågat kunden vad hon vill betala.

Så bra att du vågade berätta priset för honom. Som du säger, nämner man vad det blir i timpeng så kan nog vissa få sig en tankeställare.

Som jag nämnt i prissättningstråden (tror det var här) så handlar det ju inte bara om att ta ett pris man själv kan leva med: sätter man ett lågt pris så kommer det göra det svårt även för andra pärlare att ta ut skäliga priser o uppskattas för sitt hantverk för kunderna kommer att säga "men hon tar ju bara…". En kompis till syrran ska sälja lite smycken o hon har satt väldigt låga priser utan att ens räkna på sin materialkostnad för "de säljer ju så billigt o folk säger till mig att…" Vilket ju blir trist för hon riskerar att knappt täcka sina kostnader när hon lyssnar till dessa människor.

Vet amerikanskor som blivit galna då de ska sälja sina smycken o hamnar på marknader med hemmafruar som säljer örhängen för kanske 1 $ per par för de "gör ju det bara för att det är roligt, inte för att tjäna pengar" sen går kunderna till de andra smyckesmakarna o ifrågasätter hur de kan vara så dyra när kvinnan där säljer smycken för en spottstyver…

Tillgång o efterfrågan, javisst, men man gör inte minst sig själv en otjänst om man sätter allt för låga priser eller inte räknar på alla sina kostnader före prissättningen (det är ju inte bara materialkostnader vi har). Kunderna utnyttjar att pärlare gör smycken för att de tycker det är kul, inte för få betalt för sitt jobb. Typiskt kvinnligt kanske?

I längden handlar det också om att lära kunderna att detta är kvalitet o unikt hantverk det är värt några extra kronor. Folk kan betala extra för ekologiskt för att det stillar deras samvete o de kan köpa allt möjligt turistskräp, lägga ut tusentals kronor på att flänga halvvägs runt jorden varje år för att inte verka fattiga inför grannarna -- varför ska det då vara så svårt att betala nån krona extra för smycken om inte har "rätt" logga? *försöker att inte nämna snö*

Jag vet att det är lätt för mig att säga som inte säljer själv o slipper hela konfrontationen med kunder, men det är företagsekonomen i mig som bubblar upp. Det ni säger om att ta lite betalt går ju helt tvärtemot min "marknadsföringsbibel"…

Dags att stiga ned från min soap box som amerikanerna säger…

Jag håller med, att det skall vara så svårt att värdesätta, speciellt kvinnligt hantverk.

Som jag sagt tidigare, inte står en kille som är snickare eller målare och skrapar med foten och säger att 50:- i timmen räcker.

150-200:- i timmen borde man väl ta, i alla fall om man skall dra egenavgifter och moms på det också. Men det är klart att inte är det lätt att säga att man skall ha 600-800:- för ett armband. Det är ju inget kul om man inte får något sålt förståss. Kommer från en som inte sålt något, än i alla fall.

Men man får väl ta det stegvis, efter en sådan reaktion så vet man ju att man kanske kunde tagit en hundring till.

Grattis till försäljningen i alla fall!

visst har ni alla rätt i ert resonemang, men jag skulle inte fixa att stå upp för dom priserna för egen del. å andra sidan skulle jag inte ställa mig på en marknad eller dyl och direkt konkurrera med andra heller på prisbasis, jag gör min egen grej för det första (alltså inte att det är så himla unikt, men det är ändå min stil och efter mitt tycke) och inga modesmycken annat än om det händelsevis roar mig nån enstaka gång - och sen säljer jag bara till dom som själva söker upp mig.

men att sondera lite försiktigt vad kunden tycker att det vore vettigt att betala är nog en bra idé - även om jag om jag vore den kunden skulle bli väldigt illa berörd av att få en sån fråga - det skulle ju sätta mig i en obekväm sits där jag skulle vara rädd att säga "fel".

men jag säger istället för att skälla på dig bitte grattis till att du tog tjuren vid hornen och begärde ett pris som du kände dig bekväm med och fick det helt utan muck .

Det är väldigt svårt som hantverkare överlag att ta ut för den tid man jobbat. Det går nästan aldrig o göra det dessvärre. För då får man ju inte sålt vad man skapat.

Det kanske man kan få om man heter Efva Attling eller nått..

Oj, det var många åsikter om prissättning. Bimse jag tar absolut inte illa upp. Jag bad ju om åsikter angående prissättning .

Jag är väl inte riktigt i samma sits som många andra här som brukar sälja sina smycken. Eftersom jag nästan aldrig säljer några pga av att jag inte vill känna mig tvungen att "producera". Det måste för min egen skull, vara viljan att pärla som styr. Jag förstår helt och fullt resonemanget att vi som "säljer billigt" förstör för de som försöker leva på sitt hantverk. Eftersom jag nästan aldrig säljer så känner jag mig inte så skyldig till detta.

Jag skulle själv aldrig komma på tanken att köpa ett sådant armband jag nu gjorde, för det pris som borde vara skäligt med tanke på timpenning och materialkostnad. Där kommer ju tanken in: att det där skulle jag kunna göra själv för en billigare penning. Snacka om att nervärdera sitt eget arbete . Men dessa tankar sitter djupt rotade hos gemene man tror jag. Kvinnoarbete har väl aldrig skattats speciellt högt. Det är väl något vi kvinnor måste lära oss, att förstå vårt riktiga värde.

Men som ni nämt så är det naturligtvis bättre att börja i rätt ände innan man påbörjat produktionen. Det underlättar nog både för en själv och kunden om båda vet vad den andra har för förväntningar på affären. Jag tänker på tex pris, material coh leveranstid. Då behöver det ju inte uppstå några frågor och pinsamma situationer.

Sen har vi ju det här med marknadsföring och reklam. Inte vill ju folk betala en massa extra för att Bitte i Heby har gjort en aldrig så vackert armband. Men har Efva Attling gjort samma armband så är det genast status att äga ett sådant, så då är det lite mera legitimt att betala lite mer för armbandet. Där har vi ju journalistiken att tacka för den marknadsföringen. Jag kanske skulle skriva till Sala Allehanda och be att de gör lite reklam för mina smycken, hi hi.

Påminner mig om ett halsband jag sålde. Hon som köpte sa(med glimten i ögat) att nu hade hon två special designade smycken Efva Attling och mitt.

Det kändes kul.

Fast Efva Attling har ju kunnat sälja dyrt dels för att det är silver, men också för att hon valt kanaler där det går att sälja dyrare smycken (=guldsmedsbutiker, juvelerare). Hennes namn är ett starkt varumärke i Sverige, men det har inte kommit gratis: hon har byggt upp det genom en karriär (och, ok, uppmärksammade äktenskap -- fast vi ska inte glömma att hon även säljer bra i länder där ingen känt hennes namn eller privatliv förr) och utbildning samt skapat en profil som är lätt att känna igen: det är inte svårt att känna igen ett Efva Attling-smycke.

Det är inget som säger att Bitte i Heby inte skulle kunna bli ett varumärke också. Se på de stora o halvstora märkena: alla har de varit okända o små en gång i tiden. Eller se på alla konsthantverkare i Sverige, där du kan hitta kända namn som säljer bra. Ja, bra för att vara (kvinno)hantverk i alla fall.Bara för att man inte har ett känt varumärke just nu, betyder inte det att man aldrig kan skaffa/bli ett!

O som Leja är inne på: vissa kunder ser faktiskt det unika i handgjorda smycken, inte bara i senaste trendiga varumärkena.

Ja, faktum är att du borde skriva till tidningen! En lokaltidning är ofta intresserad av saker med lokal förankring. Inte minst på helgerna när andra nyheter är få så brukar vår tidning vara full med artiklar o intervjuer av personer på bygden, som gör nåt eller har arbetat med nåt som det kan skrivas några ord om. Har du en liten utställning nån gång: skicka dem en pressrelease osv. Visa att du finns o att du har vackra smycken, som de vill ha.

Min långa harang ska däremot också ses utifrån en situation jag är i just nu, men en kompis syrra som pushas till att sälja smycken löjligt billig just med hänvisningar till andra försäljare. O jag försöker förklara alla kostnader hon måste räkna på först. Är inte ekonomi o självkänsla ens starka sidor så blir det inte bättre när andra börjar ifrågasätta priset -- o då pratar jag inte bara om att vinstmarginalen blir lidande. Får mig att gnissla tänder… 

Det är klart jag förstår att hon fått jobba för sitt varumärke, troligtvis mest i början av karriären. Men lite snålskjuts har hon nog åkt på att vara kändis hon också, som många andra kändisar. Pressen söker med lupp efter sensationer, bara för att få sälja lösnummer. Ibland så små att om det inte varit just en kändis som figurerade, skulle det överhuvudtaget inte uppmärksammats. När kändisarna väl hamnat där så får de en massa "gratisreklam". Och människor blir på det viset mera medvetna om just den personen och vad som händer runt omkring den. Det är ju smart att då använda sig av den gratis-pr som pressen bjuder på. Nu skulle jag inte för allt smör i småland vilja byta med någon kändis. Hualigen, så hemskt att ständigt vara påpassad och inte kunna gå utanför dörren utan att riskera att granskas. Nej jag trivs bra med att vara den jag är.

Jag skojade nog mest om att gå till pressen. Risken att Bitte i Heby skulle bli ett varumärke är minimalt. För att greja det måste man ha lite mera jä….anamma. Vara otroligt kreativ och driftig. Eftersom mitt intresse håller sig på hobbynivå så stannar det där. Jag trivs när jag får sitta och pärla när inspirationen flödar. Eftersom det är min hobby och inte mitt levebröd (då jag har förmånen att ha ett fast jobb att gå till varje dag) så kan jag välja att låta bli om det någon dag är stiltje i huvudet. På det viset så är det roligt varje gång jag börjar med något nytt.