På tal om tigertail, ja…

Jag vill gärna delge er detta:

Tigertail använde jag i mängder när jag, för några år sedan, sålde som mest. Eftersom jag jobbar på en jättestor skola med 150 anställda, var detta min huvudsakliga marknad och jag beordrade alla mina kunder att komma tillbaka med smyckena om de gick sönder. Det hände ibland, och jag lagade dem gratis.

Några kom tillbaka flera gånger, och då var det armband som gällde. Det fanns också de som både sov och duschade med halsbanden och armbanden, men de fick upplysning om att det inte går att göra så med annat än  guld och silver…

Jag studerade noga hur och var tråden gått av. Jag kom på att det inte alls var vid vassa kanter eller där tråden var viken. Det var där metalldelar suttit. När jag drog fingrarna över wiren hela vägen, så kändes det tydligt att det var skador hela vägen under varje metalldel. Även när jag tog isär smycken, som bara legat ett tag, kändes detta tydligt.

Jag studerde brottytorna genom lupp och fann, till min stora förvåning, att det såg bränt och etsat ut. Varför då?

Min kemikunnige svåger svarade: När olika metaller får kontakt, reagerar de med varandra och GALVANISM (rost)

uppstår. Tillsätter man salt och vatten (i detta fall svett) fungerar det som katalysator och reaktionen går snabbare.

Vi funderade på vad som skulle vara lösning på problemet och kom fram till att fiskelina, av något slitstarkt slag, som är avsedd att tåla tuff kontakt mot stenar och grenar egentligen vore bäst. Inte bara vanlig nylonlina, för smycken, alltså. Fast egentligen borde det vara någon typ av wire, där nylonskiktet är mycket slitstarkt, så att metallen inte så lätt blir kal och öppen för galvanism.

En sak till kom jag på: De som använde handkräm hade inga problem med trasiga armband, och det var likadant när man använde hudkräm dagligen över hals och bröst.

När man skyddar bilen mot rost oljebehandlas den noga… Kanske är detta en parallell.

Vad säger ni andra om detta?

undrar Glittertind